Titanlegeringsprinciper

Jun 20, 2025

Titanlegeringar är legeringar som består av titan med andra element tillagda till det. Titan har två allomorfa former: - titan med ett nära - packad hexagonal struktur under 882 grader och - titan med en kropp - centrerad kubisk struktur över 882 grader.

 

Legeringselement kan delas in i tre kategorier baserat på deras effekt på fasövergångstemperaturen:

① Element som stabiliserar fasen och höjer fasövergångstemperaturen är - Stabiliserande element, såsom aluminium, kol, syre och kväve. Aluminium är det primära legeringselementet i titanlegeringar, förbättrar avsevärt legeringens styrka vid både rum och höga temperaturer, minskar dess specifika tyngdkraft och ökar dess elastiska modul.

② Element som stabiliserar fasen och sänker fasövergångstemperaturen är - Stabiliserande element, som kan delas upp i isomorfa och eutektoidformer. Exempel på det förra inkluderar molybden, niob och vanadium; Det senare inkluderar krom, mangan, koppar, järn och kisel.

③ Element som har liten effekt på fasövergångstemperaturen är neutrala element, såsom zirkonium och tenn.

Syre, kväve, kol och väte är de viktigaste föroreningarna i titanlegeringar. Syre och kväve har hög löslighet i fasen, vilket signifikant förstärker titanlegeringar men minskar deras plasticitet. Syre- och kväveinnehållet i titan är vanligtvis begränsade till 0,15-0,2% respektive 0,04-0,05%. Väte har låg löslighet i fasen, och överdrivet väte upplöst i titanlegeringar kan producera hydrider, vilket gör legeringen spröd. Väteinnehållet i titanlegeringar styrs vanligtvis under 0,015%. Väteupplösning i titan är reversibel och kan avlägsnas genom vakuumlyftning.